Efter att ha ätit enligt LCHF i drygt ett år fick jag här om dagen kolhydratspsykos och inmundigade ett stycke kebabpizza. Det var jättegott:) och jag hade ett konstant sug efter mer hela kvällen. Jag åt fil och smörgåsar och choklad och..... listan blev lång. Kommande morgon grundade jag med tre stycken ostsmörgåsar med gurka. Sen.....! sen gick jag till bussen för att åka in till staden för att delta i ett personalmöte. Detta gjorde jag utan att äta lunch först. Detta visade sig vara ett stort misstag. Jag åkte buss från Runnevål in till Kil (ca: 3 min).Då slog blodsockerfallet till. Svetten trängde på i pannan så att det rann ner över ansiktet. Pulsen stegrades (för jag blev ju rädd). Nu dör jag, tänkte ja. Får jag en hjärtinfarkt nu? Är det sista jag ser här i livet Scans gamla lokaler? Men mitt sjuksköterskeförstånd slog till och sade mej att det var just blodsockerfall och inte en hjärtinfarkt. Jag kände mej något lugnare och funderade på om jag skulle hoppa av vid järnvägsstationen, rusa in på kafeét och trycka i mej något stort och sött, typ en Budapestlängd? Detta avstyrde jag. Lutade mej lite bakåt i sätet och andades lugnt som när man föder barn. Jag försökte intala mej att det var övergående och att jag kunde äta något när jag kom till stan. Det gick bra fram till Ilanda. Där kom nästa attack. Med svettningar, hög puls och nu även med skakningar och konstiga ryckningar i kinden. Jag sneglade på mina medpassagerare om någon tittade på mej och ev. trodde jag var full eller hög. Men jag tror att ingen hade sett min vånda. Väl framme i stan var jag osäker på om jag ens skulle klara att kliva av bussen. Skulle jag svimma? Jag chansade och hoppade av på Drottninggatan. På svaga, skakiga ben vimsade ja mej in på Mcdonalds, trängde mej lite smidigt förbi ett barn som jag trodde var i ca: 10 års åldern (men han var nog 15), väste fram "en Big Mc &co med en extra cheesburgare och en stor Fanta". Jag behövde inte vänt länge utan tog brickan satte mej vid första bästa bord och tryckte in maten så fort jag kunde. Jag kände mej som en lodis som inte fått mat på en vecka och sedan snott maten från någon stackare. Medan jag sörplade i mej det sista av Fantan kände jag hur livet återvände och skakningarna avtog. Resten av dagen fortskred utan problem då jag hela tiden matade på med kaffebröd och annat ätbart som kom i min väg. Morgonen därpå grundade jag med mera LCHF liknande mat och har efter det ej haft några problem. Denna historia är helt sann.
Om ni äter enligt LCHF och "fuskar" lite någon dag. Tänk på detta.
